Bloggare förlossning
Jag kan börja med att säga att allting inför denna förlossningen har varit så annorlunda, inför min första förlossning som ni kan läsa om HÄR så hade jag en helt annan nervositet, jag skulle föda för första gången, jag var i Usa och det var mycket tankar. Hon tittar mig, cm öppen och hon berättar att min kropp står och väger, ska vi köra ska vi inte köra. Helt andra tankar. Kan du göra något åt det? Vilket jag ville göra båda gångerna, låta kroppen gör det den är menad att göra och inte störa den med varken onödig stress eller smärtlindring till den mån det går.
Jag hade valt BB sthlm som sjukhus men var öppen för att hamna i både S-tälje om vi skulle vara ute på vägarna eller om de vore fullt eller i Eskilstuna om vi hade varit där när det hände. Jag laddae verkligen upp ordentligt, lusläste allt, såg dokumentärer och förberedde mig mentalt på alla sätt för att få en så bra upplevelse så möjligt. Mycket riktigt var det väldigt diffust kring hur förlossningen skulle starta, första barnet var det så självklart på ett sätt till slut, slempropp gick, vatten gick och värkarna kom igång.
Denna gången, slemproppen släppte i omgångar en vecka innan, inget vatten gick och värkarna kändes helt annorlunda så. Så, denna gången var jag bara peppad på att få göra det igen men lite fundersam kring hur det skulle starta denna gången… Men, jag kan i alla fall tala om att min hjärna även denna gången styrde mycket av förlossningen, ni kommer förstå varför längre ner. Alla förlossningar är olika, alla kroppar är olika, alla har vi olika rädslor men en sak har vi alla gemensamt, vissa saker kan vi inte kontrollera.
J tränar och jag lägger mig i bilen och vilar, slumrar till, vaknar varje kvart av en ny värk. Värkarna börjar bli mer oregelbundna och jag blir less, irriterad och hungrig. Ta itu med dina rädslor och red ut dom. Jo, dig själv, ditt eget mindset, dina tankar, ditt lugn och din andning, det kan ingen annan göra åt dig.
ELLEs bloggare om sina förlossningar
Inför denna förlossningen tänkte jag mest praktiskt, var kommer Frans vara, hur ska han reagera när vi kommer hem med en bebis, ska vi sova kvar på sjukhuset och ge det en natt eller ska vi åka direkt till Frans, hur ska vi sova.. Jag ligger där och halvt gråter lite och är inte på bra humör alls, ska jag behöva ha såhär ont ifall det ändå inte ska dra igång? När vi sätter oss i bilen är jag på dåligt humör, så trött och irriterad men har ändå sovit gott.
Vad vi alla vet är i allafall att förlossningen drar igång av ämnet oxytocin och det är allt annat än stress och när våra kroppar ställer in sig på stress så kör det mesta ihop sig, det kan stanna upp. Jag är tyvärr väldigt rädd för smärtan under förlossningen, och har lite svårt att prata om barnafödandet med andra utan att må dåligt. Låt mig berätta hur det gick till.. När hon var höggravid var hon med om ett litet missöde i samband med att hon och hennes partner skulle ha sex, som hon berättar om i ett blogginlägg.
Jag tänker att jag ska till BM klockan Det måste nästan det tänker jag men är osäker trots att det ibland är 10 minuter emellan värkarna…. Jag tänker att om det är något vi kvinnor kan — så är det att föda barn!
Maja Nilsson Lindelöf om andra förlossningen: ”Trodde jag skulle dö”
Denna värken gjorde ont!! Men, med massa av kärlekshormonet oxytocin brukar en förlossning flyta på och det enda vi kan göra är att andas… och hänga med. Men det är egentligen det enda jag oroar mig för, utöver det känner jag mig bara peppad och förväntansfull. Malin Hansson n@ Att kroppen förändras under graviditeten känner vi alla till. Dagen går, J och jag går och äter lunch med vänner, vi kollar heltäckningsmattor och när klockan slår strax innan Jag har fortfarande värkar varje kvart och har haft det sedan Jajemen, min kropp slappnade nog av när jag klev in till BM som jag tycker så mycket om.
Gå på kurser? Det har Mamas bloggare Alexandra Rejsmar fått erfara. Vad är det exakt du är rädd för? Vi slår på Alessos sommarprat och jag får sådana härliga nostalgikänslor i kroppen, i sommarpratet tar han mig tillbaka till min ungdom på något vis, alla dessa låtar jag dansat och festat till ger mig så bra känslor och plötsligt så börjar det vid Jag säger inget till J men han märker att jag är på bra humör och att jag är exalterad över all bra musik i sommarpratet.
Kommer till lägenheten och det är sista dagen vi har lägenheten möblerad, vårt flyttlass ska gå I lägenheten tar jag två alvedon och sätter mig i badet, jag tror inte att jag ska föda den här dagen. Jag hade en doula vid min första förlossning, det var magiskt. J är klar med träningen och värkarna fortsätter varje kvart, jag ringer förlossningen och berättar läget och dom säger att jag ska leva på som vanligt under dagen för att det kanske kan vara på g och ifall det blir intensivare skulle jag höra av mig men dom sa också att jag kunde fråga BM ifall hon kunde kika hur läget ser ut.
Ja ni förstår. Vid Jag säger till J att jag sitter kvar i bilen medan han tränar istället för att åka in till stan. Jag hade ont en massa förvärkar denna gången och trodde att det kunde vara på g flera gånger.. SÅ, vad är det enda vi kan påverka? Ha med en doula? Dom är inte så smärtsamma men dom känns.